AlltForEkstrom

2005-09-09

Natten till den 9 september 2005 hände något som påverkat mitt liv, det kom så kallade djurvänner hit och tog mina kaniner och släppte ut dem.

Finns nog inte ord för hur det faktiskt påverkar än som person, och för er som läser detta verkar det troligen toltalt konstigt att man fortfarande halvt bryter ihop när man tänker på det.

Kommer ihåg allt som om det var igår, vet att det är ett uttryck som man ofta använder men det känns verkligen som om det inte var länge sedan.

Börjar med att berätta redan om kvällen innan...

Den 8 september var en torsdag, jag och min bror anders gick ut till kaninerna för att ge dem mat. Jag minns att jag då tog ut en liten kanin som hette Puff, försökte hoppa med honom men han ville inte gå ifrån mig så det gick inte så bra. Han verkade faktiskt lite rädd och det är inte först på senare dagar som jag börjat fundera på om "de" redan var där inne. Vet att jag tog in alla och funderade på att ta ut min älsklings kanin som hette Fanny. Men beslöt mig för att jag tar ut henne nästa dag då hon fällde så mycket. Tyvärr blev det inte någon nästa dag för henne.

Gick sedan in för att lägga mig för att sova.

Morgonen den 9 september var en fredag och jag skulle bara gå till skolan tills klockan elva för sedan skulle vi åka på baggauktion och det var något som jag sett fram emot en lång tid. Skulle bli så kul att träffa folket som man inte träffat på ett helt år. Klockan ringde 06.45 och jag var pigg som en mört. Gick upp åt frukost och ställde mig på badrummet och borstade tänderna. Minns att jag då sa till Anders "visst ska det bli kul idag!?". Tänk så fel jag hade för bara någon minut senare kommer mamma inrusande med tårarna i ögonen och säger "De har tagit alla kaninerna".

Paniken steg inom mig och jag sprang ut för att se det med egna ögon för jag ville inte tro det. När jag väl kom ut så kom man till alla burar och alla stod öppna, och det syntes att de fått dra ut kaninerna. Tårarna bara rann och jag hade inte någon aning om vart jag skulle ta vägen, sprang ut på vägen och bara skrek av förtvivlan.

Gick in och minns att jag ringde Jasmine och berättade, bad henne säga att jag kommer sent till skolan. Sedan kom tidningen och sedan blev det att cykla till skolan. In i klassrummet kändes det som en film där de spelar upp allt i slowmotion, kändes som om alla bara satt och stirra i sina matte böcker vilket de troligen inte gjorde men men. Inne i klassrummet blev det mer gråt och det var inte bara jag som grät.

Efter ett tag blev det av och åka in till norrköping och prata med en till tidning, när det gäller sådan här är det viktigt att synas för eftersom kaninerna släpps ut är det bra om folk vet om vad som hänt om de skulle se lösa kaniner. Sedan vidare till linköping för baggaution men han i stort sätt bara dit för att sedan vända och åka mot gamleby där vi fått samtal ifrån om att de sett lösa kaniner. Kommer dit och hittar Amber, Anastasia och Sixten, alla mycket livrädda. Åkte sedan hem och minns då att det var en lapp på dörren, när jag såg den stod nog hjärtat stilla ett tag, trodde att "de" hade kommit tillbaka men det var bara en lapp från marie.

Dagarna efter var ett evigt åkande ner till gamleby, vill nog inte veta hur många timmar man bara åkte och åkte, tittade och tittade, letade och letade och sammanlagt hittades 8 av mina 24 kaniner. Tyvärr fick de andra 16 kaninerna troligen sätta livet till, antingen tack vare rovdjur (hittade stor hög av hår av en kanin som jag vet var min), bilar (kaninerna släpptes nära vägar) eller så klarade inte deras magar av all stress och så mycket gräs (de var inte vana vid gräs).

För en annan person än mig kanske inte detta verkar så hemskt men att veta att några maskerade personer vart hemma hos en, troligen vart där tidigare gör en väldigt osäker. Tänk om de kommer tillbaka? Tänk om de vart där inne när jag vart ute på kvällen? Man kännner sig så otroligt sårbar och man tycker så synd om kaninerna som bara drogs ner i bananlåder flera stycken i en, stressades upp och var livrädda. Några av kaninerna som jag hittade blev aldrig sig själva igen.

För er som känner att ni vill läsa om det som stod i tidningarna finns länkar nedan:
http://www.nt.se/arkiv/2005/09/10/Valdemarsvik/2514796/Avelskaniner-stulna.aspx
http://www.nt.se/arkiv/2005/09/13/Valdemarsvik/2514889/14-kaniner-%e5terfunna.aspx

Artiklar som skivits senare:
http://www.nt.se/arkiv/2008/11/17/Norrk%f6ping/4495796/Magdalena-s%f6rjer-%e4nnu-sina-kaniner.aspx
http://www.nt.se/arkiv/2008/11/17/Norrk%f6ping/4496210/Aktivister-v%e4grar-svara-p%e5-fr%e5gor.aspx

Något som även vart jobbigt är bilderna som "de" lagt in på sin hemsida. I sista länken har nt med några av bilderna där ifrån... Svart klädda personer med rånarluvor. (ignorara bilderna på mig) 

För många så är det "bara kaniner" men för mig är det så mycket mer än bara kaniner.



                                   

Bilden får bli på min älskade Fanny som fick avsluta sitt liv för tidigt. R.I.P