Är du som jag femton år och känner dig pressad? Eller pressad och pressad, känner du att det är massor av saker som ska fixas och saker att välja? Eller så kanske du redan har tagit dig igenom denna fas  i livet.

Vad är det då för fas jag talar om? Jo, pressen eller stressen att göra rätt val. Rätt val när det gäller gymnasie, rätt val när det gäller att sköta skolan, rätt val att umgås med rätt personer, rätt val när det gäller att angagera sig. Det gäller att göra rätt. Men hur är det menat att en femton åring ska kunna veta vad som är rätt? När man är femton är man bara ett barn även om man ibland vill vara äldre så är man bara ett barn.

Jag själv sätter hög press på mig själv, jag vill ha toppen betyg, vill vara säker på mitt gymnasie val, vill sköta min post som ordförande bra, vill forstätta ha kontakt med alla mina underbara vänner, vill hinna med så mycket och vill göra det på ett mycket bra sätt. Ibland eller tyvärr rätt ofta händer det att jag tar på mig för mycket saker, för mycket ansvar och då känns det bara som om allting rasar. Istället för att fixa några saker av allt som ska göras så orkar jag inte ta tag i någonting, blir nästan handlingsförlamad. Men på något sätt måste jag ta mig igenom allting som jag tagit på mig och när allting började kännas som jag fått ordning på livet igen så kommer tidningen med nästa sak som nästan tar slut på all kraft. Jag hade äntligen sökt till gymnasiet, hade äntligen orkad med att sköta skolan på ett bättre sätt men man ska inte ha ordning på sitt liv inte.

Att bli kallad för rasism, ja att 310 elever ska bli anklade för rasister är inte klokt! Det ska inte gå till så här! Att Nt kan gå på en hel skola och kalla hela skolan för rasister och att mobbning är accepterat på våran skola är saker som verkligen inte är sanna. Jag personligen känner mig kränkt för jag är verkligen inte rasist! 

Jag har inte ett dugg med första artikeln att göra. Men som vanligt så lyckas jag "halka in på ett bananskal" och blir helt plötsligt väldigt involverad. Denna gång var det tack vare min roll som ordförande i elevrådet.

Jag trodde personligen aldrig att en sådan här sak skulle ta så mycket på krafterna som det gör. Jag trodde att man skulle var pigg och glad med en gång, men så är inte fallet. Jag känner mig som en urvriden trasa, jag har gått på några lekitioner under dessa dagar men det känns inte som jag varit där ändå. Det var nog bara min kropp som var där för min hjärna har varit helt från kopplad. Under dessa dagar har jag nästan börjat trott att det finns levande zommbies och att jag själv skulle vara det första exemplet på en sådan.

Elevrådet skrev en insändare till nt för att vi vill förklara att det inte är sant, men tror ni att de har tagit med det i tidningen? Nej, självklart inte. Blir så förbannad på att de får gå till så här.

Men men nu är det lov och i morgon ska jag ut med mina kompisar och åka pulka, skridskor och bara vara barn :D